När Jerry Rosenqvist (latinstudent 1965) ville återuppta sina studier mitt i ett läsår, trots påstådda tveksamheter från skolans ledning, fick han en ovärderlig hjälp av skolans vaktmästare Karl "Skorvas" Olsson.

Idag har Jerry uppnått ett betydelsefullt karriärtrappsteg där han på bl.a. sitt visitkort presenterar sig under följande:
Jeremias (Jerry) Aulin Rosenqvist, fil dr/PhD
professor emeritus
Fakulteten för lärande och samhälle/Dept of Education & Society
Malmö högskola/Malmö University



Här nedan ett levnadsbeskrivningsavsnitt med en varm hyllning till Skorvas. Vill du veta mer om Jerry Rosenqvist, klicka här. Mera information finns på Google.

Till minnet av ”Vaktmästare Olsson”

Året var 1963 och det var vårvinter. Jag gick andra terminen i LIII4 på Högre allmänna läroverket för gossar i Hälsingborg (som det stavades den tiden) och hade fått tillbaka min andra latinskrivning med betyget B?. Jag förstod vartåt det barkade och beslutade mig i ungdomligt högmod för att avbryta min bana mot den tidigare hägrande studentexamen.

Min gode vän Anders ”Bobbo” Fänge hade liden sommar seglat till sjöss med Albert Thore av Jonstorp som jungman och kunde berätta medryckande anekdoter från Bombay, Bandar-e Shahpur och Constanta. Detta lockade mig att byta ett fåfängt pluggande mot ett lättfärdigt sjömansliv. Jag pratade med mina föräldrar, som – om än motvilligt – gick med på att jag skulle få pröva livet som sjöfarare, och jag kunde, genom kontakter, ganska snart mönstra på M/S Axel Gorthon av ”Hälsingborg” som obefaren jungman. Hon hade just avbrutit sin vinterroute på Levanten som apelsinfraktare och skulle nu – mig ovetande – inleda ett drygt halvår på den s k helvetesrouten med pit-props från Newfoundland och Labradorhalvön till Ridham Dock i Themsenmynningen. Det blev att stampa tomme västvart och med full däckslast östvart över Atlanten dussinet resor innan fartyget gick till Öresundsvarvet i Landskrona för att förlängas, och hela besättningen mönstrades av den 28 oktober.

Jag hade ju slutat skolan och bestämt mig för ett liv som sjöman men ville likväl stanna hemma över julen och ta ny hyra först på det nya året. Livsmedelslagret på Tempo vid Södergatan blev en tillfällig arbetsplats fram till nyåret men, när jag de första dagarna i januari började förbereda sökandet på sjömansförmedlingen efter lämpligt fartyg för påmönstring, blev min mor orolig och tyckte att jag skulle prata med rektor på Gossis om möjligheterna att återuppta studierna. Fadern, som själv var lärare, var av uppfattningen att ”om man inte klarar sina studier inom utsatt tid, så får man tänka sig en annan bana”. Dessa villkor kunde nu uppfyllas om jag började studierna under samma termin som jag hade slutat dem, om än ett år i efterskott.

Sagt och hörsammat. Jag cyklade från bostaden i Laröd till rektorsexpeditionen på Gossis, som hölls öppen ett par timmar dagligen under skollov. Rektor Bjerning tog emot men såg ganska stora svårigheter med ett återupptagande av avbrutna studier mitt i ett läsår. ”Det får bli en fråga för skolstyrelsen och – om det vill sig illa – kanske för Kungliga skolöverstyrelsen”, menade han. Jag tyckte detta var en alltför stor apparat och tog avsked med ett ”Då får det bli att gå till sjöss igen”.

Väl ute i den elevtomma korridoren hör jag skramlet av en nyckelknippa bak hörnet i den gamla byggnaden. Strax svänger vaktmästare Olsson, Skorvas, in från höger, får syn på mig ännu ståendes alldeles utanför expeditionsdörren, sträcker ut den nyckelfria handen, pekar på mig och utbrister: ”Va f-n, du är ju på sjön!” Jag förklarade anledningen till mitt besök på skolan, moderns heta önskan om att jag skulle återuppta studierna, rektorns uppmålande av hinder för detta och att jag väl fick ta ny hyra till sjöss. ”Vilken klass ska du börja i?” frågade Skorvas utan visat medlidande. ”Ja, det skulle ju vara i ring LIII 4 där jag slutade i våras.” ”Jaha, gå dit och sätt dig på måndag, så ska jag skriva in dig”, sa denne hedersman och försvann utan andra åtbörder in i förbindelsegången mot den nya byggnaden.

Jag gick till angivet klassrum för LIII4 vid tiden för uppropet inför vårterminen.

Klassföreståndaren, adjunkt Helge Weimark, ropade upp mitt namn och önskade mig välkommen till klassen, där det sedan höstterminen redan satt ett icke ringa antal kamrater från förra årets LIII4 !

Skorvas kunde icke blott namnet på samtliga dryga tusentalet disciplar. Han kunde också skollagen! Tack vare hans insats blev jag student istället för sjöman. Heder och ära!

Jerry Rosenqvist, latinstudent 1965


Till minnet av Hugo ”Nollan” Areskoug

Min absoluta favorit bland svenska författare är Fritiof Nilsson Piraten. Han återger, i novellen Stenskrift, gravskrifter över sedan länge hädangångna profiler från barn- och ungdomsåren och minns många händelser, värda att berätta. När jag läser Ulf Carlins bidrag till Gossis´ hemsida över lektor Hugo ”Nollan” Areskoug, där han med beundran för fram "Nollans" pedagogiska talang i undervisningen om kasus i tyska språket, rinner ett antal paralleller upp i mitt minne. Carlin minns ”Måns kallar på Nils” som regel för dativ före ackusativ i maskulinum.

Jag har också med mig - ibland långa haranger - av svenska meningar för inpräntning av tysk satsmelodi, såsom ”Hunden ville in i hålet krypa”, en rytmisk sentens framhävd genom ett taktfast marscherande framme vid katederpodiet. Klassen skanderade gärna spontant och upprepat denna sats i kör, alltmedan "Nollan" njöt av vår snabba inlärningsförmåga. Och visst var han en god pedagog. Jag minns ju ännu denna mening ordagrant, som om den gällde en ännu levande troglodyt, dryga 50 år i efterhand!

Om man misslyckades i ett läxförhör gällde ”repeat and memorize” som korrigeringsinstrument. Efter Nollans utsago om det rätta, kunde han – medveten om att vi hängde med i överdriften - tillägga:

”Säg det femtusen gånger! Säger du det fort kan du få rabatt.”

Ett annat – medvetet - överdrivet utryck vid felsvar var: ”Lär dig detta, annars går du kugg i studentexamen!” Ifall svaret var orimligt eller totalt fel kunde det låta så här: ”Du går kugg i studentexamen! Du går tvåfalt kugg, du går trefalt kugg!” och detta kunde fortsätta med allt högre faldigheter ju tokigare svaret varit. Jag har också hört honom nästan sjunga följande ödesmättade och medlidsamma sorgesång efter ett tokigt svar: ”Du … du spikar ett spik i din egen kista, du gräver ett spadtag i din egen grav!” Allt mycket drastiskt men i bästa välmening, som en varning av vad som komma kunde, ifall vederbörande inte bättrade sig. Och jag tror att det hjälpte!

Jag hade förmånen att få gå i lära hos denne spränglärde skolemäster under två år, i LI och LII 4 . Vi hade honom i både tyska och svenska. Hans förmåga att kombinera dessa båda ämnen var elegant. Ofta återkom han till samma exempel, såsom ”Läraren cyklade till Påarp.” Variationen var inte alltid stor och nästa exempel kunde lyda ”Lärarinnan cyklade till Påarp”. Ofta följdes dessa svenska exempel för elevens översättning till tyska upp med en fråga: ”Vad betyder Påarp?” Klassen visste då att åter samfällt ropa ”Påfågelstorp” och "Nollan" tycktes varje gång bli lika hänförd över vår kunskap. Och Mörarp var ”torpet vid myren”. Inte att förglömma att ”Bjuv betyder båge”.

Medan vi grabbar mest omhuldade poeter som Dan Andersson, Boye, Dagerman, Ferlin, Fröding, Gullberg, Lagerkvist och Södergran, ja även Rydberg, låg "Nollans" stora intresse hos klassikerna. Som jag minns det ägnade vi Tegnér och Heidenstam var sin termin. En lördag förmiddag var det förhör på Heidenstam. Hin håle själv for i mig och jag bad att få recitera dikten Hemmet som börjar: ”Jag längtar hem”. Jag dramatiserade och överbetonade, gick - särskilt i de sista stroferna - upp i falsett med darr på rösten, ungefär så som "Nollan" tidigare själv läst upp denna dikt, med avslutningen:

”Ett hem! / Det är fästet vi rest med murar trygga / vår egen värld / den enda vi mitt i världen bygga.”

När jag slutat såg lektor Areskoug alldeles tagen ut, och jag blev rädd att jag skulle få mig en ordentlig skrapa. Men, nej. Tvärtom. ”Så ska en dikt läsas” sade han nu själv med darr på rösten och fukt i ögonvrårna. Jag skämdes lite, för jag hade ju medvetet överdrivit och härmat. Klasskamraterna förstod detta, men alla höll masken. Ännu sitter denna dikt som berget.

Ett vittnesbörd om "Nollans" analysförmåga beträffande litterära texter står kvar i min bokhylla. Det är den gråpärmade skolutgåvan av Strindbergs Hemsöborna. Strindberg tilldelades bara två veckor, men ack så intensiva. Varje sida, ja snart sagt varje rad, har fått marginalanteckningar på lektorns uppmaningar:

”Lägg märke till …!” och ”Sätt W i kanten!” (för viktigt, viktigt).

Ibland kunde "Nollan" lite omotiverat och med hög stämma kasta ut ett citat ur litteraturen följt av frågan: ”Vem har skrivit det?” Klassen brukade då, också nu unisont, ropa ”I Bondesons Chronschoughs memoarer”. Detta stämde nästan alltid. Bondesson var mycket populär och användes för att exemplifiera pekoral och vanliga grammatiska misstag. En gång förvånade han emellertid oss med orden: ”Nej, det har jag skrivit!” och citatet visade sig hämtat ur Hugo Areskougs doktorsavhandling.

Jag har i min ägo ett antikvariatinhandlat exemplar av denna avhandling av år 1957: ”Studier över sydöstskånska folkmål” om 760 sidor. Ryktet gick under gymnasietiden att avhandlingen var skriven på tyska, men det stämmer således inte. Däremot finns en ”Zusammenfaßung” på dryga 20 sidor. Än mer imponerande är litteraturlistan som med notapparat omfattar 12 finstilta sidor med ca 250 referenser.

Fritiof Nilsson Piraten läste på gravstenar och kunde då återuppleva frodiga händelser från förfluten tid. Min ”stenskrift” lockades fram i läsningen av andra ”gossars” berättelser ur minnet, återgivna på Gossis´ hemsida. Piraten stod inte på "Nollans" repertoar. Åtminstone hanns han inte med. Lite synd, eftersom båda uppenbart hade ett djupt intresse för och kunskap om ”sydöstskånska folkmål”. Men det skadade oss inte så mycket. Piraten, liksom Andersson, Boye, Dagerman, Ferlin, Fröding, Gullberg, Lagerkvist, Rydberg och Södergran, kunde vi själva tillägna oss. (De avhandlades flitigt under after-lunch-sittningar på Karlskrona Finbageri – jo, det hette så, fastän beläget vid Mariakyrkan i ”Hälsingborg”.) "Nollan" öppnade våra ögon och sinnen för litterära storheter som Tegnér och Heidenstam med flera klassiker, vilka vi förmodligen aldrig spontant skulle ha ägnat något djupare studium. Och med sin utmärkta pedagogik – om än med starka inslag av ”repetera och minnas” i traditionell stil – åstadkom han ett avtryck av dåtidens litterära storverk, som ännu sitter i. Som ett slags stenskrift! Repetitio est mater studiorum!

Jerry Rosenqvist, student 65, med benäget bistånd av Anders Fänge, student 67

 

Tillbaka till sida Levnadsbeskrivning