Levnadsbeskrivning från en tidigare elev vid en jättefin skola

”Jag blir nostalgisk, när jag tänker på hur mycket vänner har betytt för mig under mina mer än 90 år. Jag känner stor tacksamhet och glädje för att jag under många år, alltsedan 1935, haft den stora ynnesten att ha haft dem i min nära krets."


Klass 15b år 1935. Vem mina klasskamrater är, kan du se genom att klicka här!

Uppväxttiden i Helsingborg – tidigare skrivet som Hälsingborg – sitter fortfarande i högsätet av mitt liv. På bilden befinner jag mig som 3:e från vänster i den näst översta raden. Min omtyckte lärare Bo Nordbäck står strax till vänster. Från denna tidsperiod har intresset för sporter och friluftsliv av olika slag betytt mycket för mig, men även händelser under andra världskriget 1940 - 1945 har naturligtvis satt djupa spår. Att ha fått uppleva denna, i och för sig mycket tragiska tidsperiod, känns idag som en synnerligen nyttig erfarenhet, som kommit mig till del. I det följande kommer jag att ge några korta överblickar över händelser i mitt liv och då särskilt sådana, som var förknippade med sport eller spänning under krigsåren 1940-1945.

Kalle Svensson - en av mina bästa kompisar
En av de första jag tänker på vid en återblick från folkskoletiden 1930 – 1935 var en av mina allra närmsta och bästa kompisar – nämligen Kalle Svensson från Stattena, senare känd som Rio-Kalle. Han, liksom jag, spelade fotboll i Kullavägens BK. Många ”mette-slarvar” hade, iklädda sina gröna skärmmössor, problem med att från norra delen av stan ta sig förbi ett gäng av mobbare vid Slottsvångsskolan, in till läroverket. Men tack vare mitt intresse och engagemang i Kullavägens BK hade jag ständigt fri lejd in till ”gossis”. 

På tal om Rio-Kalle vill jag gärna framhålla hans stora generositet och engagemang under åtskilliga år gentemot ungdomar, som hade problem under uppväxten. Han månade om dem och gjorde allt för att bistå dem genom att vara en mycket fin förebild. Kalle blev, som nog många känner till, ett världsnamn som målvakt inom fotbollen med bl.a. 73 landskamper.

Jag själv bytte bollklubb från Kullavägens BK och spelade en kort tid som högerinner i HAIS, Helsingborgs Allmänna Idrotts Sällskap, vilket följdes av en ännu kortare sejour i HIF:s reservlag, innan fortsatta studier ledde till skolgång i Göteborg.

Under alla ungdomsåren var jag intresserad av sporter av olika slag, men jag hann inte ägna tid åt dem alla. Vad gäller t.ex. fri idrott minns jag bäst en liten händelse: Min något år yngre syster var intresserad av friidrott och utövade denna sport inom IFK Helsingborg. Hon hade bestämt att jag skulle delta i Helsingborgs-mästerskapen i terränglöpning i Pålsjö skog. Och så blev det, naturligtvis! Det bör ha varit omkring år 1942. Hon, och några funktionärer, formligen drog mig med till startplatsen nära tennisbanorna. Det fanns då en mycket duktig terränglöpare i Helsingborg, medlem i idrottssällskapet Göta, nämligen Hans Liljekvist från Råå. Han brukade träna bl.a. genom att springa vid sidan om spårvagnen som gick mellan Råå och S:t Maria sjukhus och tillbaka, en sträcka på totalt några tiotals kilometer. Under loppet, som gällde Helsingborgs-mästerskapen i terränglöpning för juniorer, blev jag i mål ”slagen” av Hasse Liljekvist med endast en knapp meter, vilket väckte stor uppmärksamhet.

Under åtskilliga år framöver var Hasse en mycket god löpare med svenska rekord på 400 meter och 800 meter . Som dragplåster - eller ”lockbete” - för mig, fick jag all träningsutrustning från IFK, men jag tror mig minnas, att jag aldrig drog något av detta på mig. Utöver den nämnda terränglöpningen kan jag endast erinra mig några orienteringslöpningar och ett terränglopp på ca 35 km på Söderåsen.

De bistra vintrarna
Under flera vintrar hade vi ett bistert klimat med temperaturer ända ned till ca – 25 grader. Jag minns hur jag förfrös öronen flera gånger under min cirka 20 - 25 minuter långa cykeltur till läroverket. När öronen tinade upp igen, var smärtorna jobbiga. Efter några år av särskild diatermibehandling på lasarettet, återtog öronen sin normala storlek och färg. Under några perioder stängdes skollokalerna för att spara på förbrukningen av koks. Vi kunde då inte vistas i skolan – vi kallade det "kokslov".

Under perioder med sträng kyla frös vattnet i Öresund så att vi kunde - med försiktighet - gå hela vägen över isen mellan Helsingborg och Helsingör. Det fanns en risk för att tyska trupper observerade denna trafik, som naturligtvis skapade en viss irritation, men vi fick ta oss tillbaka igen utan större problem.

Dessa vintrar med rätt låga temperaturer under längre tid medförde, att vi också hade en del snö. Detta till stor glädje för mig som då kunde utöva min mest omtyckta sport - längdskidåkning. Skidorna hade jag delvis gjort själv. Under tillsyn av vår mycket omtyckte slöjdlärare Bo Nordbäck, som hade beställt hem ett par ”skidämnen” åt mig, kunde jag färdigställa mina ”laggar”. Jag detaljutformade skidorna i slöjdsalen, och hemma i källaren kunde jag sedan lackera dem med cellulosalack åtskilliga gånger. För varje gång blev de vackrare och mer hållbara mot fukt, men jag själv var vid några tillfällen lite omtöcknad av den flyktiga lacken, då jag hade bråttom att färdigställa dem.  

Min glädje var obeskrivlig då jag i ”kölvattnet” på lärare Nordbäck åkte ut mot trakterna kring Laröd och Sofiero. Jag följde läraren även med ögonen för han diagonalåkte så väldigt vackert. Med tiden lärde jag mig att också åka på ett liknande sätt. Grunden i mitt sätt att åka var lagd, och den resulterade så småningom i bl.a. 20 Vasalopp och tävlingar i Italien och Finland. Dessutom lades grunden för många mils åkningar i Sälenfjällen och i Bruksvallarna i Härjedalen samt för distriktsmästerskapstävlingar i Skåne. 

Tyskland invaderar Danmark och Norge den 9 april 1940
Glädjen över beskriven frihet i naturen förmörkades dock den 9 april1940, dagen då tyska trupper gick över gränsen mot Danmark. Just denna morgon kom jag på cykeln till skolan för att skriva realskrivning i modersmålet. På avstånd såg jag, att några större ”pappersark” hade satts upp på skolaulans väggar. Pappren visade sig vara löpsedlar som berättade om denna synnerligen viktiga och tråkiga händelse, att Tyskland ockuperat Danmark och Norge. Jag har senare många gånger funderat över vad och hur vi tänkte - vi unga pojkar i 15-års åldern, som satt i aulan och skulle ”brottas med” realexamensskrivning, samtidigt som världshändelserna trängde sig in på oss. Själv minns jag inte, hur vi klarade detta!

Den närmsta tiden i skolan blev annorlunda än vad som var tänkt
Vi fick några kvinnliga lärare vid läroverket - för min del de första. Tidigare normala sportlov utbyttes till stor del mot aktiviteter inom det militära området. T.ex. genomgick vi militär exercis under ledning av militärt befäl. Härutöver lärde vi oss bl.a. att kasta handgranater, visserligen i form av attrapper. Däremot hade vi en del skjutövningar med skarp ammunition på en tävlingsbana under ledning av en lärare. 

  På bilden är jag längst till höger

Vi var också några elever, som under ledning av brandförsvaret utbildades till s.k. junior-brandmän. Vi fick dra slangar, koppla dem till strålrör och grenrör och naturligtvis spola vatten. Även utbildning och övning i särskilda rökfyllda ”räddningstorn” ägde rum. Det var rätt spännande att ta sig in i och klättra upp i ett sådant torn, försedd med rökmask och annan säkerhetsutrustning.  "Skadade personer" – i form av jutesäckar med ca 80 kg ballast – skulle via stegar inom tornet ”räddas ned till” markytan. Det var ett rätt krävande och faktiskt även smått riskabelt uppdrag.                                

Utöver dessa lite ”spännande” aktioner gallrade och rensade vi betor och andra växter från ogräs under skolloven. Jag var van vid sådana arbeten för jag hade bl.a. arbetat som ”dräng” på Pålsjö gård under några tidiga sommarlov. Det var rätt många hölass, som jag med hjälp av häst dragit fram till gården och sedan med hjälp av ”s.k. vandring, där hästen går runt och därmed via hjul och brytskivor, dragit upp lasset till logen."

Efter hand kom rätt många bestämmelser rörande mörkläggningar för att minska eller helt förhindra möjligheterna att uppifrån kunna iaktta ljus och därmed göra det omöjligt för flygplan att rekognosera efter ljusen. Sålunda måste alla fönster förses med mörkläggningsgardiner och ljus från cyklar och bilar avskärmas för sikt uppåt.

Bombplanen
Ytterligare några händelser, som etsat sig fast i mitt liv är de många och inte ofarliga luftaktiviteter, som under flera år förekom över Helsingborg under andra världskriget. Under rätt lång tid kom varje kväll vid 22 - 23-tiden, många allierade, engelska och amerikanska, bombplan från Storbritannien på sin färd till Tyskland för att släppa sina bomber. De flög in över den svenska västkusten norr om Danmark och följde därefter i stort den svenska territorialgränsen ned mot Tyskland. Efter förrättat värv kom de tillbaka med punktlig precision på sin returresa till Storbritannien.

Vid såväl resan ned till Tyskland som upp från Tyskland sköt tyska stridskrafter mot de allierade flygplanen, allt medan luftvärnen, såväl i Danmark som i Sverige, också sköt mot planen. En del projektiler föll ned över min familjs hus, och rätt många gånger fick jag skärsår i mina fötter efter nedfallna projektilrester sedan jag gått barfota på gräsmattan.Vid ett tillfälle hände det att jag stod vid ett fönster hemma och såg ett brinnande flygplan störta till marken. Jag övertalade min bror, att vi skulle cykla ut mot platsen, där flygplanet låg. Vi fann detta i närheten av Domsten-Hittarp. Det brann fortfarande i det allierade planet, när vi kom fram, och vi kunde tyvärr inte hjälpa till med något.

Flera gånger såg jag tyska plan, som flög så lågt över Helsingborg i fullt dagsljus, att jag med lätthet kunde se flera detaljer på piloterna.

Händelser, som i några kretsar väckte viss uppmärksamhet, var, när två eller tre danska ynglingar ett flertal gånger kom till mitt föräldrahem under den pågående tyska ockupationen. På ett sätt, som jag inte öppet vill redogöra för, hade de lurat Gestapo att med båt ta sig till Helsingborg. Sedan de överlämnat sin ”personliga last”, kom de till mitt föräldrahem, där mor undfägnade dem med mat och dryck och därefter med sömn inför nästkommande utlandsresa. De tre ynglingarna var från början scouter i en dansk klubb.

Av svenska myndigheter blev vi tidigt uppmanade att inte sprida någon information, som skulle kunna utnyttjas av och/eller vara till någon nytta för ”utomstående”. Den gul-blå ”tigern” förde ständigt ut budskapet, ” En svensk tiger” genom nedanstående illustration.

   

Som avslutning på minnena om och kring Helsingborg under ett krigiskt skede vill jag nämna, att min far under alla de kritiska ”krigsåren” arbetade med försvarsarbeten för AB Skånska Cementgjuteriet – ett företag, som sannolikt var det största inom hela försvarsområdet. Som liten ”påg” var jag med och förhoppningsvis drog ett litet ”strå till stacken”, när jag rensade formbräder från betong och annat skräp vid uppförandet av det som senare blev, och fortfarande är välkänt som ”Beredskapsmuseet”.

Studier vid Chalmers. Långvarig sjukdom, militärtjänstgöring och civilingenjörsutbildning
Efter flyttningen i oktober 1943 till Chalmers tekniska högskola i Göteborg tog all idrottsverksamhet totalt slut. Jag fick då en allvarlig och långvarig sjukdom, som krävde behandling på lasarettet i Helsingborg. Studierna vid Chalmers kunde jag återuppta omkring den 1 december 1944 – till en början dock i mycket liten omfattning. Mitt fysiska tillstånd tillät inte mer än någon timmas uppesittande, innan det var tid för vila. Så småningom kunde verksamheterna utvidgas, men först efter cirka 2 år kunde jag börja arbeta med någon intensitet och med någon uthållighet.  Militärtjänstgöringen påbörjade jag direkt efter examen som civilingenjör 1948. Genom en ”ödets nyck” fick jag ett sammanträffande med en ”hög militärperson” redan några månader senare. Han ville, att jag skulle ta ett uppdrag vid Halmstad Försvarsområdes stab. Så blev det, och under återstoden av min militärtjänstgöring hade jag i uppdrag att beräkna och teoretiskt förbereda alla broar i Hallands län för sprängning i händelse av krigshandlingar.  

Efter civilingenjörsutbildningen och militärtjänstgöringen fortsatte jag de tekniska studierna vid högskolan. Dessa resulterade i en avhandling och professorstjänst vid högskolan. Tidigt kom jag att ägna mig åt brokonstruktioner, särskilt stora sådana och gärna ”hängande konstruktioner”.  Jag har t.ex. haft ett ”litet finger” med vad gäller Öresundsbron och en större influens vad avser Älvsborgsbron i Göteborgs hamn. I övrigt har jag projekterat, konstruerat, tekniskt samordnat och arrangerat provbelastningar av ett stort antal hängbroar.

Även andra intressanta objekt har jag haft glädjen att vara involverad i. Som exempel kan nämnas takkonstruktionen över Nya Ullevi Göteborg, en anläggning som byggdes i samband med VM i fotboll i Sverige 1958. Anläggningen byggdes på s.k. totalentreprenad, alltså entreprenören SIAB (Svenska Industribyggen AB) hade ansvaret för både projektering och byggande. Kort tid före färdigställandet krävde beställaren, Göteborgs Stad, att SIAB skulle verifiera, att vindkrafter ej kunde förorsaka skador på det kabelupphängda taket till följd av aerodynamiska belastningar. En kamrat till mig och jag bestämde oss för att vi i första hand skulle försöka få en uppfattning om takets egensvängningstid, en delikat uppgift som vi ville lösa så ”verklighetstroget” som möjligt. Vi avsåg helt enkelt att sätta taket i svängning och därefter med stoppur avläsa svängningstiden. Det låter enkelt men var faktiskt genialt tänkt och utfört.

Erhållna resultat verkade helt tillfredsställande, och allt tycktes vara ”frid och fröjd”. Men vid de påtvingade svängningarna hade faktiskt relativt stora sprickor uppstått, efter ett visst mönster, i "livet" på flera stålbalkar. Vi anade genast, att man använt ett inte fullgott material vid uppbyggnaden av stålbalkarna. För att kontrollera stålmaterialet borrade vi på ett par ställen hål i balkar, samlade upp ”borrspånen” och analyserade dessa. Det framkom då, att använt material i balkar var direkt olämpligt – det var av ett s.k. "inte tätat stål” – alltså utan tillräckliga begränsningar av svavel och fosfor och därmed sprött. Det gällde nu att ”rädda situationen”. Vi monterade höghållfasta bultar utanpå livplåtarna tvärs över sprickorna och därigenom liksom "drog ihop" dessa. Man kan i efterhand också framhålla, att det var en stor tur, att det olämpliga materialet upptäcktes så att därigenom tänkbara allvarliga olyckor kunde elimineras. Några dygns febril verksamhet var över - alla kunde andas ut.

Bara någon vecka senare vann Sverige över Tyskland, en match som senare vid många tillfällen blivit ihågkommen. Många av oss har väl hört talas om ”Die Schwedische Hölle”, det svenska helvetet, som var ett uttryck för tyska fotbollsfans upplevelser om stämningen under matchen.

En byggkonstruktion, som jag föreslagit och medverkat till, och som under årens lopp väckt mångas intresse från såväl Sverige som utland, är Baltiska Hallen och Isstadion i Malmö med sina dubbelkrökta, förspända kabeltak. De har - mig veterligt - fungerat helt klanderfritt under alla år från utförandet 1964.  

Eget företag
Mitt från starten lilla företag i Malmö växte under årens lopp åt flera håll. Från första stund hade jag slagit fast, att efter 25 års verksamhet skulle jag sluta. Detta löfte, eller vad man ska kalla det, höll jag. Då jag sålde företaget, hade jag ca 50 personer anställda i tre olika lokaler i Malmö, Lund och Ystad.  Av dem var ca 15 civilingenjörer, 30 byggnadsingenjörer och 5 administrativ personal.

Även sedan jag sålt mitt företag, blev jag ombedd av flera att åta mig vissa uppdrag. Jag var restriktiv med detta, men ändå blev det ett antal stora besiktningsuppdrag. Efter hand ebbade dessa ut, vilket jag ju själv önskade. Under ett antal år satt jag som styrelseledamot i några tekniska företag – det gällde både statliga och enskilda företag. Jag hade också i många år uppdraget från Kungl. Överstyrelsen för yrkesutbildning att vara s.k. examensombud vid högre tekniska läroverk – en uppgift som motsvarade censor vid allmänna läroverk.

Jag har varit mycket engagerad inom Rotary International - inte minst med många internationella uppdrag. Dessa krävde bl.a. goda språkkunskaper och ambitionen att försöka samarbeta väl med människor med helt olika bakgrunder. Det största uppdraget var att återinföra eller starta Rotary-klubbar i tidigare öststater. Så t.ex. lyckades jag introducera Rotary International i framförallt Polen, men jag var involverad även i bl.a. Ungern och Sovjetunionen.

När jag tänker tillbaka på mitt liv, känner jag stor tacksamhet för att jag fick detta liv. Det som vid många tillfällen burit mig framåt, är kamratskapet, som jag alltid värderat högt. Utöver viljan att göra något finns ju även frågan, finns det någon möjlighet? Den senare frågan är lätt att besvara – möjligheten finns alltid! Tag den bara och förvalta den!

Dygnets timmar blir fler, och man orkar mer, om man försöker vara i god fysisk kondition. Fysisk träning är ett bra sätt att öka förmågan att prestera. Jag har kunnat lägga många timmar på arbete av olika slag genom att regelbundet träna.

Här är ett litet exempel från sådan träning. Det är från ett Vasalopp – bilden säger 1971- och jag är på väg till Mora. Jag har bl.a. åkt alla mina 20 Vasalopp och lika många Vätternrundor med ett IFK Helsingborg emblem på mig.

Idag är jag sedan 1960 bosatt i Malmö. Sveriges tredje största stad. Härifrån går det tåg till Helsingborg ett 20-tal gånger om dagen. En favör som utnyttjas åtskilliga gånger om året för att framförallt träffa tidigare skolkamrater och då främst studentkamraterna från min avgångsklass anno 1943.

 

Fler bidrag från Kjell Magnusson:

"Avgångsklass RIIIb från 1943. Då - och nu"

"RIIIb-träffen den 4 augusti 2010"

 

Tillbaka till sida Levnadsbeskrivning