Hur ett förväntat stort A på bråkdelar av sekunder krymper till ett litet.

Teknik har alltid intresserat mig. Till mina föräldrars förfäran kom mitt pojkrum i familjens 5-rumslägenhet på Karlsgatan 1 A i Helsingborg att mer och mer liknas vid ett skrotupplag. Högen av hopsamlade gamla radioapparater och uttjänta elprylar som kunde vara bra att ha för diverse framtida experiment blev allt större.

Skrotlådan hos en närliggande radioreparationsverkstad var en guldgruva att ösa ur. Transformatorer, alltså den typ som fanns i radioapparater på den tiden, var synnerligen attraktiva. Anslöt man ett s.k. ringledningsbatteri på ynka 1,5 volt till transformatorn kunde man få ut åtskilliga tusen volt. Batteriet, stort, tungt och tjockt, var vanligt i gamla, stora lägenheter som strömkälla för en centralt placerad siffertavla, som visade tjänstefolket från vilket av rummen som signalen hade utlösts.

Nämnda batteri "lånades" från sin ordinarie plats och placerades på en bräda av trä intill transformatorn. För att skapa den pulserande ström som krävdes för att mata transformatorn, blev en gammal ringklocka utan kåpa en briljant lösning. Matarströmmen skapades i rörelserna mellan ringklockans kläpp och en bit bleck. Ringklockan matades med ett separat batteri. Alla delarna byggdes ihop till ett paket där två glänsande poler längst upp på paktet blev den plats där högvoltgnistorna sprakade med ett blåvitt sken när ringklockan sattes igång.

Den höga spänningen var fysiskt sett ofarlig eftersom amperetalet låg på mikronivå. Att köra igång hopbyggnaden och sätta två fingar på de två gnistbildande polerna blev därför en direkt utmaning för att se hur länge man kunde härda ut.

Med dårens envishet lyckades jag efter en veckas hård övning låta strömmen pulsera genom högerhandens pek- och långfinger under många långa sekunder – och därtill se helt oberörd ut. Jag kunde dessutom konsten att samtidigt prestera ett litet leende i ena mungipan. Att världen utanför hemmet skulle få ta del av denna hembyggda helvetesapparat var förstås givet!

Alltså: Iväg med apparaten under armen till klassrummet på Gossis där förevisningen i form av en tävling kunde börja.Den av klasskamraterna (jag tror det var i klass 2.5.c) som längst kunde hålla fingrarna på de två strömförande polerna, skulle blivit etta i tävlingen. Ingen klarade det längre än bråkdelen av en sekund.

Att stolt förevisa mackapären för fysiklärare O. Larsson var förstås självklart. Långt tidigare hade jag förstått att ett stort A i fysik var att vänta i slutbetyget. Det här bygget kunde bara göra möjligheten ännu bättre. Men så dök idén upp, skapad av mig själv – eller någon annan: Fysikläraren ombads högljutt av klassen att känna på strömmen efter det att jag inför klassen och läraren utfört mitt stora paradnummer: att under ca 10 sekunder låta strömmen genomströmma (!) mina fingrar. Naturligtvis nekande han, stackars man. Men det samlade grupptrycket från klassen blev till slut för stort. Kanske var det ändå inte så farligt? Åsynen av mitt leende medan jag lät strömmen pulsera genom fingrarna... kanske kunde det på sin höjd vara så att det bara kittlade lite grann i fingrarna?

Fysiklärare O. Larssons pek- och långfinger på polerna. Ström på. Reaktionen blev häftig. Läraren såg ut att lyfta från golvet. Klassen jublade av förtjusning. Så icke fysiklärare Larsson.

Svagström transformerad till hög voltstyrka är normalt inte livsfarlig. Men om en person med svagt hjärta utsattes för det nämnda... Tanken var just då utopisk. Fysiklärare Larsson överlevde förstås chocken och satte sig därefter ner i katederstolen, tog fram sin gröna bok och gjorde en notering. En notering som den terminen visade att mitt förväntade stora A:et i fysik hade krympt till ett litet sådant. Men ändå: Minnet från händelsen gjorde att betygssänkningen trots allt var värd sitt pris!

HERBERT LASEROW (den lille elake längst ner till vänster i bilden)

Tillbaka till sida Minnesbilder