Dåtid möter nutid: Kjell Magnusson, RIIIb-student från 1943, träffar Christer Fuglesang.


Christer Fuglesang och Kjell Magnusson

Christer Fuglesang träffade jag i Malmö på ett möte i december 2011 i Travellers Club. Det kändes direkt som om man mötte en ”gammal kompis” - inte ett spår av övermod eller högfärd – han om någon borde ju veta att han är en kändis.

Christer är född i Stockholm, hans far är från Norge – därav efternamnet. Efter studier i teknisk fysik på KTH i Stockholm disputerade han till tekn. dr inom området partikelfysik.
Han jobbade i början vid Cernlaboratoriet i Schweiz, men sökte, och blev antagen till ESA som astronaut. Efter ett år i Tyskland blev det kosmonaututbildning i Ryssland, där han under två år utbildades till kosmonaut.

Men hellre NASA...
Efter att ha blivit reserv i Ryssland, så blev han skickad till NASA i USA. Under hela 14 år genomgick han den svåra och utmanande utbildningen till astronaut, innan han äntligen fick chansen att komma upp i rymden.

Mycket träning i ”viktlöst” tillstånd skedde i Nasas stora vattenbassäng med dimensionerna längd 60 m, bredd 30 m och djup 12 m.

Vid uppskjutningstillfället ligger astronauterna på ryggen i kapseln 2 – 3 timmar före avgång. Det skakar och ljuder mycket kraftigt under de första ca två minuterna, innan motorerna på kapselns sidor har brunnit ut. Därefter blir det helt tyst, och kapseln får en mycket mjuk gång. Efter avbränningen träder det stora lugnet in. Före detta läge känns en viss oro – man är väl medveten om att riskerna är som störst just då.

Christer beskrev hur man äter, vad man äter, dvs. vilka konserver som är med.
All mat och dryck intas ju i ett tyngdlöst tillstånd. Häller man vatten ur en flaska, blir vattnet en klump, som svävar omkring.

På en film kunde man se hur Christer ovanpå en vattenklump lagt sitt älsklingsgodis, en ”skumbil”, för att därefter glupskt hugga tag i vattenklumpen och bilen, ungefär som en fisk gör i vattnet.

Toalettbesöken är en historia för sig. Allt, både ”smått” och ”stort”, sugs ut, sedan man satt på de särskilda munstyckena på rätta ställen.

Helan går
Christer berättade att han lärde kompisarna, fem manliga och en kvinnlig, att sjunga ”Helan går.” Man sjöng till intagandet av – vatten.

Totalt har Christer hunnit med att göra 4 – 5 rymdpromenader på sina två rymdresor. Han bidrog till uppbyggnaden av den nu existerande rymdstationen, som numera ständigt kretsar kring vår jord.

Vid rymdpromenader är man alltid två – av säkerhetsskäl. Det ska underlätta hjälp och räddning, om man t.ex. blir träffad av ”rymdskrot”. Utöver två säkerhetslinor, fästade vid kapseln, har varje ”rymdfotgängare” ett litet jetaggregat på ryggen med vars hjälp man kan driva sig tillbaka till kapseln igen.

Att lämna det tyngdlösa tillståndet kändes mycket tungt. Tillbaka på jorden fick ändå de så välmotionerade och tränade personerna stora besvär att gå, särskilt uppför t.ex. trappor, i början. Muskelvärk uppstår, men efter några dagar brukar det mesta ställa sig till rätta. Däremot har man funnit, att varje rymdresenär drabbas av en inte obetydlig minskning av bentätheten. Tyvärr kan denna inte kompenseras med extra intag av kalktabletter eller liknande. Man kommer helt enkelt att framöver löpa ökad risk för benbrott.

För närvarande jobbar och bor Christer med sin familj – eller åtminstone hustru – i Holland. Hustrun Lisa har också gått på linjen för teknisk fysik på KTH - även hon är en synnerligen vänlig och fin människa.

Vi i Sverige har ett astronautpar att vara mycket stolta över – inte minst sett ur mänsklig synpunkt!

Mötet med Christer Fuglesang kommer jag aldrig att glömma. Jag upplevde Christer som en helyllekompis, som jag känt i hela mitt liv. Man har verkligen stor anledning att vara stolt över vår svenske astronaut Christer Fuglesang.

KJELL MAGNUSSON
Malmö i december 2011

 
Tillbaka till sida Övrigt