En hågkomst från ett studentförhör vid Gossläroverket i Helsingborg 1959

Dagen för studentexamen började bra. Man tenterades muntligt på den tiden - 1959 och då bestämde kollegiet, eller vem det nu var, att jag skulle få berätta om vad jag kunde i ämnena kemi, engelska, matematik och historia. Man fick några dar på sig för förberedelse och eftersom kemi låg först så blev det mest det man ägnade tiden.

Den stora dagen kom och kemiläraren, vars namn jag nu glömt men som kallades ”Knott”, ledde övningen. Själv fick jag frågor om koppar och dess föreningar och kunde till Knott´s stora förvåning skriva en fullt korrekt formel på tavlan. Han höjde mitt betyg från B till BA kunde jag senare konstatera. Ett senkommet Tack framförs härmed.

Som sagt – det började bra, men sen kom det engelska förhöret under ledning av ”Lommepär” (Sune Lohmander). Det fanns också en så kallad Censorn med som skulle övervaka förhöret och ge synpunkter om betyg. Censorn var en person utsedd av skolöverstyrelsen och han utbad sig nu om att förhöret skulle hållas på engelska. Någon form av fri konversation hade aldrig tidigare förekommit på lektionerna så Lommepär blev nervös och började tala i tungor, men fick så småningom det hela att handla om Helsingborg i allmänhet. Någon av de övriga abiturienterna lyckades formulera att; ”we have trams in the city” vilket Lommepär tyckte var ett intressant ämne och därför ställde frågan: ”What about trams?”. Själv hade jag inte klart för mig att ”trams” betydde spårvagnar, utan antog att det handlade om skojerier och flams och sådant varför min enda uttalade synpunkt på ämnet var: ”I think we not have so much trams in Helsingborg” och sen fick jag inga fler frågor.

Nu kom det verkliga eldprovet – matematik. Detta, för övrigt i likhet med alla övriga ämnen på schemat, var inte min specialitet och här hängde B-et i en skör tråd. Den enda matematiska regel jag lärt mig att tillämpa under gymnasietiden var: ”En ekvation med två obekanta löses bäst med hjälp av en bekant” och nu alldeles ensam med Gojan (Erik Gustafsson) och censorn ombads jag att härleda enpunkts-formeln y = kx + a. Den innehöll ju inte bara två obekanta utan till och med fyra. Uppgiften kändes helt oöverstiglig varför jag med en nervös gest slet av mig flugan och rufsade till håret. Censorn tittade medlidsamt på mig och förhöret avbröts. Ett lågmält och bekymrat samtal fördes mellan Gojan och censorn, varefter Gojan kom fram till mig och med några irriterade axelryckningar lät meddela att censorn tyckte jag skulle få godkänt och att han - Gojan gått med på det under förutsättning att jag lovade att aldrig mer syssla med matematik. Det lovade jag dyrt och heligt och det kändes inte svårt i det läget.

Förhöret i historia hade redan börjat när jag kom in i lektionssalen. Björn Gabrielsson som var vicerektor och ingen som man ville komma i bråk med i onödan, tittade misstroget på mig, avbröt förhöret med de övriga och delgav mig uppgiften att när det blev min tur, redogöra för förhållandet mellan Frankrike och Tyskland mellan första och andra världskriget. Bara schematiskt – tillade han för säkerhets skull så att jag inte skulle frestas att komma med en längre föreläsning. Efter långa och intressanta redovisningar från mina kamrater i olika historiska skeenden blev det min tur. Bara schematiskt – upprepade Gabrielsson och satte sig tillrätta i stolen.

- Jo, sa jag, omedelbart efter freden då efter första världskriget alltså, var förhållandet spänt. Och därmed hade jag uttömt mina kunskaper på området. En gravlik tystnad uppstod. Efter en evighet harklade sig Gabrielsson:

- Och det var allt?

- Ja på ett ungefär, sa jag och slet upp flugan och rufsade till håret.

Gabrielsson vände sig mot censorn och med tydlig röst i det han pekade med hela armen och handen mot mig:

- DEN HÄR MANNEN SITTER MED B I HISTORIA !

Ja och inte lär det väl bli någon höjning heller - tänkte jag säga men det sa jag inte. Man ville ju inte bråka med Gabrielsson som sagt.

Dagen slutade lika bra som den börjat. Det blev studentexamen och föräldrar och kompisar som hängde på en blommor och sen hissning nere vid Magnus Stenbocksstatyn och sång och dans och mat och den ljusnande framtid var min.
Efter militärtjänsten bröt jag hänsynslöst mitt löfte till Gojan och började läsa matematik i Lund - ett betyg och sen blev det Chalmers i Göteborg. Även om det faktiskt gick bra så har sveket känts tungt i 50 år fast jag tror nog att Gojan har förlåtit mig.

Ingvar Holtz
Student 1959 på reallinjens biologiska gren


Tillbaka till MINNESBILDER!