Sten Johnson minns...

Hittade den här sidan av en händelse. Vilken nostalgitripp det blev på både gott och ont. Jag tillbringade 5 år på ”Gossis” under 50-talet och lyckades få ihop till en realexamen. Jag letade fram några lärarbilder ur gömmorna, som jag tänkte dela med mig här, plus några minnen.

Mina språkstudier haltade ganska mycket. Min begåvningsprofil var klart logisk och naturvetenskaplig. En viss förmåga till lättja hjälpte också till, att komma på kollisionskurs med språklärarna. Så länge Petrén höll mig och klassen i herrans tukt och förmaning, så funkade det ganska bra. Men när Una-Clara kom in i bilden, så spårade det ur totalt. Hon ansåg att hela klassen utom fem var obildbara. Dessa fem placerade hon längst fram och bildade en trevlig liten undervisningsgrupp, resten av klassen struntade hon totalt i. Vilket gjorde att jag förkovrade mig bl.a. i serietidningsläsande på engelsklektionerna. Mitt engelskbetyg rasade och mina skrivningar kom ibland tillbaka med en stor röd markering ”ORÄTTBAR”. Denna pedagogiska finess fick mig att hata språk vilket kvaddade mitt engelska språkbetyg totalt. Tyskan lyckades jag klara med minsta möjliga marginal. Man lugnt påstå att jag inte tillhörde Hugo Areskougs AB-karlar. Man bävade när man blev framkallad till ”stort glos-grammatik förhör”. Här kunde man få ett C, försett i sämsta fall med tre understrykningar. Det var en hård tid för dem som inte hade en språklig begåvningsprofil.

En annan som fick de flesta av oss att hata ett ämne var lärare i gymnastik, jag tror han hette Prawitz. Kunde man inte klättra ända upp till taket med hjälp av en lina, så var man inte mycket värd. De flesta av oss hade mycket svårt för detta och försökte på alla sätt undvika gymnastiken. Jag fick ofta en släng av luftrörskatarr vid förkylningar. Min moder skrev glatt intyg, för att jag skulle slippa anstränga mig. Lycka var ju att slippa byta om. En kamrat med en bruten, gipsad arm ansågs mycket lycklig lottad.

Det var inte bara elände, det fanns många lärare, som räddade min skolgång. Tyvärr har jag inga bilder på dessa. En som hamnade mitt emellan älska - hata diagrammet var Malmborg. Vi kallade honom ”svär”far på grund av hans storslagna raseriutbrott. De eder han nedkallade över oss, borde finnas inspelade. Han var magnifik i sin vrede. Ingen kunde splittra en pekpinne som han. Inget fegt slag mot katederkanten, utan hela längden i katedern så pekpinnen förvandlades till ett myller av utströdda tandpetare. Bara tanken på att vara orsaken till hans vredesutbrott, var en pedagogik som gick hem hos mig. Jag kan än i dag en hel del latinska namn på växter. Har bl.a. imponerat på vänner vid naturpromenader.

Det finns många solskensminnen. Malmros i teckning och jag tror han hette Robertsson i slöjd. Detta var ämnen som jag kunde lysa i. Det utvecklades en ömsesidig uppskattning mellan lärarna och elev. Man såg fram mot lektionerna. Gabrielsson historielektioner var rena drömmen. Helanders religionshistoria fick också hänga med. Fysik och Kemi var kul. Där hände det ju saker. En riktig smäll blev det när kemiläraren, jag tror han hette Nilsson. Han tappade en stor bit natrium i en vanna, som gick i tusenbitar, plus några fönster som sprack. Jag vet att det var stor uppståndelse på hela skolan.

En annan lysande historia är från fysiken. Vi hade fysik i nya byggnadens fina fysiksal. Läraren skulle demonstrera hur metaller blev varma och utvidgade sig, när man ledde ström genom dem. Ett stort demonstrationsinstrument placerades på katedern. Bakom katedern fanns det ett manshögt regulatorskåp med vred och visare för spänningar och strömstyrkor. Kopplingen var klar och läraren stod med ryggen mot klassen. Instrumentets visare stod redan i botten när han börja vrida på. Ser ni något, frågade läraren. Nej, sa vi för vi visste inte riktigt vad som skulle hända. Det var konstigt, sa han och vred på ordentligt. Instrumentet blev nu klart lysande och avslutade det hela med en snygg blixt och kraftig rökutveckling. Nu ser vi, ropade vi förtjusta. En klar pedagogisk höjdare, som jag kommer ihåg än idag.
 
Många hälsningar från Sten Johnson, f.d. gossiselev
http://www.stentecknare.se
 

Övre bildraden: Henrik Petrén och "Svärfar" Malmborg.

Una-Clara här till vänster.

Raden längst ner: Hugo "Nollan" Areskoug och Helge Prawitz (eleven okänd).

 

 

 

Tillbaka till sida Minnesbilder