Lars-Gösta Hultberg medverkade som trummis i studentorkestern 1958-1959. Här några färgrika minnesbilder.

Detta hände sig på den tiden då visselpipskonsert och ”fy f-n vad vi är bra!” var okända inslag i studentfirandet. Då skulle studenterna firas med ”Sjungom studentens…” ackompanjerad av en riktig orkester.

Någon gång på våren 1958 blev jag tillfrågad om jag ville vara med i Gossis studentorkester. Ville!? Ett sådant erbjudande gick det inte att tacka nej till. Repetitionerna ägde rum i en av teckningssalarna på gymnastikhusets andra våning. Vilken lycka att få lira ihop med storheter som Lasse Boström, Urban Yman, Stickan Holmström, Anders Kvist och min trumslagarkollega Sten Nicklasson! Allt gick bra och det var snart dags att spela upp för årets första kull. I god tid var en löpare utsänd för att ta reda på om alla hade klarat sig eller inte. Var det så att någon hade fallit igenom spelades studentsången inte på skolgården utan på gatan utanför.

När föräldrar, syskon, mostrar, fastrar, övrig släkt och vänner var klara med blomstersmyckningen av den nybakade, gick marschen via Terrasstrapporna till Stenbocksstatyn. Där hissades , till orkesterns fanfarer, samtliga vitmössor. De första tjejerna från Flickis hissades med benen mot orkestern. Men snart ingrep moralens väktare; ”Musikanterna kunde ju se vad som inte skulle ses!” Varpå resten fick hissas vända åt motsatt håll.

Under tiden som var och en, i mer eller mindre fantasifulla åkdon, fraktades hem, var det dags att klara ut vilka som skulle få besök av orkestern. Geografiska skäl spelade givetvis in. Studenter från avlägsna orter som Ödåkra, Åstorp, Bjuv och Mörarp kunde dessvärre inte räkna med besök. Möjligheten för orkestern att få mat och dryck var inte oväsentligt. Min virveltrumma har fortfarande en stor fettfläck, som minner om ett besök hos dåvarande LB-direktören Halls dotter. Vid hennes mottagning bjöds det naturligtvis på danska smörrebröd.

Efter det uppgjorda besöksschemat drog vi sedan vidare genom stan. Som regel spelade vi studentsången, men då och då även Tequila. Givetvis bidrog vi trumslagare till en och annan mellanmarsch. Väl på plats hos den utvalde hände det att vår självutnämnde tamburmajor, Kalle Greiff, chockade närvarande. Uppflugen på första bästa stol uttryckte han sin stora glädje och ännu större förvåning över att festföremålet verkligen lyckats klara examen. Alla visste ju hur nära det varit att så inte blev fallet. Så gick kvällen och ibland halva natten.

Nästa dag var det skola igen för de flesta av oss. Fortfarande minns jag hur Urban Yman förgäves försökte följa med adjunkten Russ kemi- eller fysiklektion. Den alltid uppmärksamme Rust såg naturligtvis detta och lutade sig fram emot Urban, som höll andan tills han blev blå. ”Yman skulle kanske tänka på att det kommer en dag efter också”, eller något i den stilen kan jag tänka mig att Rusts kommentar blev.

Så var det alltså att vara med i studentorkestern i slutet av femtiotalet. Fortfarande sitter de trumslag, som jag lärde mig i teckningssalen, i händerna.

Vid trumpinnarna

Lars-Gösta Hultberg

Tillbaka till sida Minnesbilder