Några minnesbilder av Bengt Samuelson:

Skorvas.
Omslagsbilden med Skorvas i skoltidningen Fokus 1963 var ritad av Ola Stenqvist. Den blev synnerligen uppskattad och vi vill gärna tro att Skorvaskulten grundlades här. Samtidigt var detta ett väl maskerat tjuvnyp åt rektorn Bjerning som hade förekommit på framsidan i Fokus 1959, ritad av Olas bror Mats, sittande på skolan som bågnade betänkeligen.

Lars Bjerning.
Bjerning kom hösten 1957 och blev inte särskilt populär. Döptes till Spädgrisen eller "Spädis" (uppslaget kom genom radioprogrammet "Lilla Fridolf och jag", där någon otrevlig chefsperson hade fått öknamnet Spädgrisen). Nästa dag - jag överdriver inte - nästa dag satt Bjernings öknamn på plats som klister i matfett. I rättvisans namn skall jag tillägga att flera av mina gamla lärare hade en hel del gott att säga om honom. Han var smidig och effektiv på sitt sätt och hade ett gott renommé från Praktiska realskolan. Men han gick ut fel från början med långa tradiga meddelanden i högtalaranläggningen: För det första si, för det andra så, för det tredje… Elever som rastvakter med armbindlar osv.

Bjerning, organisatör,
håller ordning så det stör.

Han spelade cello och idkade kammarmusik med herrarna Bertil Kreitz, Erik Gullberg och Plåt-Nicklasson. Han gick alltid med en lapp i fickan med en förberedd text till morgonsamlingen för den händelse att det skulle bli mässfall. Då kunde han ta över omedelbart. Ganska klokt. Jag var med om det en gång och det var ett lyckat och humoristiskt framträdande.

Hakon Swenne.
Jo, jag minns faktiskt gamle rektor Swennes sista dag i skolan. Det är svårt att glömma. Slutet på mitt första år i 1:5. Avslutningsceremonin hölls i ljushallen, men gick via högtalare till aulan, där realskolans klasser satt och lyssnade. Och det var ingen som fjantade sig. Det var allvar. Alla hade lämnat sina klassrum och satt sig i aulan. Betyget hade man i fickan. Swenne tackade för uppvaktningen och sa adjö till gymnasisterna där borta i den andra byggnaden. "Jag vill inte säga adjö genom högtalaren, sa han så. Jag kommer." Och det blev tyst och vi förstod att han var på väg. Så öppnades dörren och han kom in. "Adjö med er!" ropade han och vinkade. Och alla som hade suttit länge och väntat rusade upp med ett vrål och ut. Och så var det sommar.

Björn Gabrielson
var en man som de flesta råkade ut för förr eller senare. Han var storvuxen och hade en stämma som endast "Smack" Anderberg kunde mäta sig med. I kraft av sina naturliga förutsättningar och i egenskap av vice rektor var det hans uppgift att ta hand om disciplinära åtgärder av olika slag. Han var licentiat i latin och undervisade även i historia, förutom att han skötte en del administrativa sysslor som vicerektor. Det var ingen hemlighet att han inte tålde rektor Bjerning.

På en skola med över 1000 busfrön och lymlar uppstod givetvis disciplinproblem. De drabbade naturligtvis framför allt de unga kvinnliga lärarna som gråtande ringde i telefonen. Då ryckte Björn G ut. "Klapp-klapp-klapp-klapp" lät det när han kom. Man kände igen hans steg på långt håll. Då var det knäpptyst i klassen. Domedagspredikan följde och man var inte mycket värd efteråt.

Åren gick och efterhand upptäckte man att Björn Gabrielson var en person med mycken distans till sig själv och humor. Han ogillade starkt sina straffexpeditioner, men det var hans sak att utföra dem.

Han berättade själv om ett tillfälle när han hade stått i en av de lägre klasserna som hade burit sig illa åt och skällt ut alla efter noter. För en liten "ettfemma" kunde han se fruktansvärd ut. Hela klassen darrade av skräck.

Alla, utom en liten grabb längst fram som stod och fnissade och hade hur roligt som helst.

- Vad står du och flinar åt, röt Gabrielson så att bänklocken skallrade.
- Jag tycker adjunkten ser så rolig ut när adjunkten är arg.

"Jag fick rusa ut för att inte gapskratta", mindes han.

Nils "Smack" Anderberg
hade jag bara någon enstaka strötimme. Oerhört underhållande. En man med enorma röstresurser. Bankdirektören Cavallin var i samma klass. Ibland brukade de gå längs Hälsovägen under rusningstrafiken och småprata. På var sin sida av gatan.

Hustrun Tant Anna var stadens stora pianopedagog. En gång kunde han inte hålla inne med följande kommentar om hennes företräden:
- Anna, Anna! Förr hade du en bakdel. Nu har du en världsdel!

Richard Dahl.
När jag kom upp i gymnasiet, första ringen, reallinjens biologiska gren, hade det kommit en ny biologilektor till skolan. Den tidigare huvudläraren lektor Malmborg "Svärfar" hade dött knall och fall under en exkursion på Kullaberg.

Richard Dahl hade en namne som var höjdhoppare och hade vunnit guld i EM två år tidigare. Men lektor Dahls håg låg inte åt höjdhopp, det förstod vi snart. Däremot hade han andra och mycket omfattande intressen. Han var en livsnjutare. Doktor i entomologi, m.a.o. insektsforskare, från Helsingborg. Hans bästa vän Paul Ardö, även han från Helsingborg och även han doktor i entomologi, gick provår vid Gossis under de här åren. Mera om honom längre fram.

Den första lektionen var minnesvärd och mycket talande. När vi kom till biologisalen var jalusierna nerdragna och ljuset släckt. Björn Wenngren från parallellklassen hade fått tag i en filmprojektor och körde gamla kortfilmer: Kalle Anka, Musse Pigg, Hacke Hackspett. Alla bänkade sig under tystnad. Plötsligt öppnades dörren och vår nye lärare lektor Dahl stiger in. Utan ett ord satte han sig ned på första bänk och visningen fortsatte.

Det stod faktiskt "Bio" på schemat.

Richard Dahl var en lågmäld person med en underfundig humor som många inte förstod och en sublim känsla för ironi som kanske ännu färre förstod. Jag tror inte att han spelade poker men han hade det perfekta pokerfacet och kunde kläcka ur sig de mest häpnadsväckande saker med fullkomligt gravallvarlig min.

Att ha Richard Dahl som lärare innebar att man under lektionen plötsligt kunde ställas inför de mest oväntade problemställningar: "Om Künstlichen fick välja mellan att vara en amöba och ett toffeldjur, vilket skulle han då välja?"
Och Künstlicher, som på biologilektionerna alltid fick heta Künstlichen, förväntades då utreda fördelarna med ett liv som amöba jämfört med den mera ovissa tillvaron som toffeldjur. Valet kan förefalla enkelt. Men vi hade alla en förnimmelse av att lektor Dahl noga hade vägt båda alternativen mot varandra.

Richard Dahl hade en magisk förmåga att hushålla med sin talang. Han var en artist. Jag hade förmånen att se honom i aktion under fyra år och för varje år blev han bara bättre och bättre, nya sidor öppnade sig hela tiden. Det sista året var ren konst. Hans årliga genomgångar av våra prestationer inför hela klassen var oförglömliga.

Paul Ardö "Pålle" var som sagt hans barndomsvän och de två hade levt ett innehållsrikt liv tillsammans, om man säger så. En gång hade de firat ett eller annat och varit i Danmark. Firandet var ännu inte slut och de hade köpt med sig ett par smarriga räkmackor hem. Bästa kostymen hade de på sig. Rätt som det var säger Pålle: "Du ska väl ha din räksmörgås?" varpå han stoppar smörgåsen med majonnäs och salladsblad och citronskiva och det hela rätt ner i kavajfickan.
Richard stannar upp och tittar begrundande ner på sörjan i sin ficka. Så säger han eftertänksamt:
- Jag kanske skulle ha ett papper om i alla fall.

 

Ernst Percy
Född i Helsingborg, docent i Lund som inte blev professor, vilket man på sätt och vis hade unnat honom, men på sätt och vis ändå inte. För han har lämnat efter sig en uppsjö av minnen hos de flesta av sina elever.

Fastän han var en mycket lärd man var han väldigt bokstavstrogen och följde hela tiden efter i läroboken under läxförhöret. Detta utnyttjades virtuost av vissa personer som jag inte vill nämna vid namn och som satt med böckerna uppslagna framför sig och läste innantill i sådan fart att Percy inte hann titta upp.

Att Percy hade problem med disciplinen är att ta till i underkant. Men han var en mycket snäll person. Många av hans elever var också snälla, andra var mindre snälla. Han fick utstå en del, men tog det mesta med jämnmod.

Percys lektioner kunde avbrytas av de mest oväntade infall:

- Är det sant att lektorn har varit ishockeymålvakt?

Bruce: Tror lektorn att jag kan höja mitt AB? (Bruce hade ett klent Ba)
Percy: Ja det ska nog gå bra

Percy: Här ser ni slottet Wartburg där Martin Luther höll sig gömd
Röst i klassen: Där har Bruce varit, lektorn.
Percy (förvånat): Jaså har Bruce varit där?
Bruce: Jodå, lektorn. Där är mycket vackert / Det regnade så vi såg inte så bra / Det var så varmt så vi orkade inte gå ända upp (det fanns många olika variationer)
Bruce var sannolikt Helsingborgs mest vittbereste person.
.....
Percy: Och här ser ni floden Ganges där hinduerna företar sina heliga tvagningar.
Röst i klassen: Där har Bruce varit, lektorn.
Percy (förvånat): Jaså har Bruce varit där?
Bruce: Jodå, lektorn. Fast det var kallt i vattnet den dan.

När Ernst fortfarande hette Ernst Percy Andersson och gick på Gossis hade han en kristendomslärare som hette Pär. Pär måste ha varit en exakt kopia av Percy själv, för när Percy skulle härma Pär så steg han upp och tomtade runt på ett sätt som bara Percy själv var mäktig.

Den klassiska historien om Pär i skåpet är det nog inte många som har hört i dess fullständiga form. Historien blev till sist så klassisk att Percy helt enkelt nöjde sig med att bara dra själva poängen, vilket naturligtvis var totalt poänglöst men inte desto mindre väckte stormande bifall, smällande i bänklocken osv.

Alltnog, det hela utgick från en liknelse mellan en ubåt och någonting annat som jag inte minns. Och poängen var denna:

- Och när faran nalkas så drar han in periskopet (Pär i skåpet).

Och såvitt jag minns fanns det alltid, varenda lektion i fyra års tid, någon i klassen som inte hade hört Päriskåpet och tvunget ville att lektorn skulle berätta den. Vi fick m.a.o. höra den ofta. Åtminstone poängen. Fast det var ju inte den som var det roliga.

Fler historier om Pär
Pär undervisade ibland i flickskolan. En dag kände han sig skrovlig i halsen och sög på en Läkerol. Plötsligt fick han en hostattack och spottade ut tabletten "som fastnade på en flickas ljusa klänning".
- Jaså? Kom den så långt?
(Stort jubel)

"Sitt inte och smäll med bänklocken, för jag är inte den som lägger fingrarna emellan!"
(Stort jubel)

Hugo "Nollan" Areskoug och Hårde-Karl Eriksson
var mycket särpräglade personer som inte bara de egna eleverna kommer väl ihåg. Nollan var doktor på skånska dialekter och undervisade förutom i svenska även i tyska och engelska. Hans engelska var mycket originell och hade nog inte varit honom till stor hjälp på de brittiska öarna. Lika originell var hans undervisningsmetodik. Omskrivning med "do" förklarades på följande sätt: Do jo nå de Brauns? Gör du känna Brunarna? Säg efter mig.

Namnet Nollan hade han fått efter sin metod att notera elevernas kunskaper i Gröna fasan. Om man hade misslyckats på ett läxförhör fick man en nolla. Hade man varit extremt usel riskerade man t.o.m. att få en dubbelnolla. Då var man illa ute. Om man inte tillhörde "di duktige" förstås. Indelningen av klassen i "di duktige" och "di svage" var orubblig och det var svårt att en av di svage att ta sig in bland di duktige. Då fick vederbörande den förvånade och misstänksamma frågan: "Kan DU det??"

Nollan hade ett extremt gott minne och kunde på stående fot recitera långa utdrag ur sin favoritlitteratur, framför allt Frans G Bengtssons Röde Orm. Efter sin disputation (doktorspromotionen ägde rum 1957 och filmades av Ingmar Bergman i "Smultronstället") hade han även undervisning vid universitetet, där han dock inte kom till sin rätt. Han var väl något miljöskadad efter alla år vid Gossis.

Mer än en gosse minns nog hans vackra döttrar Ingeborg och Gertrud.

Hårde-Karl
kom från Karlskrona och var disputerad lektor i latin och grekiska, alltså en man med stor klassisk bildning. Eftersom jag gick reallinjen hade jag ingenting med honom att göra i skolan. Men av en slump råkade jag en gång läsa latinarnas klassbok, där han hade skrivit in sina personliga omdömen om var och en av sina elever. Det var bland det roligaste jag hade läst. Hårde-Karl mjuknade betydligt sedan flickorna kom till skolan. Han avgudades av sina kvinnliga elever.

Curt Karlsson
var en originell och mycket populär kemilärare. Försvann till Teknis så småningom.

Till sidans topp

Tillbaka till MINNESBILDER!